Down memory lane

Heldag i Banff-Canmore. Nu är det dags att leta upp platsen där det hela startade. Kommer vi ihåg var det var? Hittar vi dit? Vet vi överhuvudtaget var vi var?

Kananaskis - där var vi. Kananaskis är stort.

Det fanns en brandvaktsstuga på toppen av ett berg ovanför lägerplatsen. Dit gick jag och några vänner. Brandvakten gick till Canmore för att handla. Relativ gångavstånd alltså.

Det var platt där vi var, riktig "flatland", och sen kom bergen, som en kuliss i en Hollywoodfilm.

Det var ungefär det vi kommer ihåg.

Vi kör ner mot Canmore, dit är det bara 2 mil. Kollar in stan lite, kör igenom på måfå. Jag var visst där för 30 år sedan, men en kväll, och det var mörkt. Hur mycket kommer man ihåg då? Intresset var väl inte helt på omgivningen heller, om jag ska vara ärlig.

Vi fortsätter mot Calgary, för att snart ta av söderut, genom Kananakis county och se om skidorten som byggdes inför OS i Calgary ligger på vårt gamla lägerområde. Något får oss att svänga av en avfart för tidigt. Tur? Slumpen? Något annat? Vi hamnar mitt i ett fullständigt platt område med lågt växande blandskog. Det står YMCA Campground på en skylt. Vi kör in på en liten smal väg, hittar fler vägarbetenolika camp-områden. När jag tittar upp mot bergen så ser jag plötsligt stugan. Där är den! Brandvaktens lilla hus på toppen av berget! Vi är där!

Det är helt otroligt, vi ramlar in på området helt apropå. Det pågår läger och kollo överallt. Många barn och ungdomar i lodges, tipees och tält. Träden är fler och högre, många platser är igenvuxna. Inte så konstigt, 30 år senare. Men det är där vi var!

Nej, jag vill inte klättra upp till brandvaktsstugan igen, det är alldeles för högt upp. Inte hittar vi "våra" lägerplatser, men vad gör det. Det är här vi var. På platten, vid Kananaskis river, alldeles nedanför berget, vid porten till Klippiga Bergen.

30 år senare.

Otroligt.

Vi sliter oss efter att ha kört lite fram och tillbaka i området, och riktar näsan mot vägen vi tänkt från början, längs Kananskis Range, efter floden, för att försöka ta oss bakvägen till Canmore, genom bergen.

Calgary, liksom Canmore har varit svårt drabbat av översvämningar i juni. Många vägar har varit helt eller delvis bortspolade av regn, smältvatten och överfulla vattendrag. Vägen vi körde söderöver var i relativt bra kondition, vägen var lagad på flera ställen, några tillfälliga broar med trafikreglering var fortfarande kvar. 

Vi såg många getter, några tjockhornsfår och enstaka hjortar efter vägen. 

Passerade skidorten där OS gick av stapeln utan att stanna. Svängde av huvudvägen just där highway var avstängd, och gav oss in på en grusväg genom bergen. Vissa varningstecken fanns nog, lastbilar, vägarbeten, vägplogar osv. Kanske vi inte skulle ta oss fram? 3mil senare kom svaret: Nej. Det kunde vi inte.

Vägen avstängd. Och på andra sidan avstängningen lastade de av hästar! Ett säkert tecken på att vi inte skulle fortsätta.

Så, vi vände och tog samma väg tillbaka igen. Så kan det gå. Men vi kan i alla fall skryta med att vi försökt ta oss fram genom Klippiga Bergen på en grusväg. 

Vi körde tillbaka till Banff för min nästa utmaning. Jag gillar bergstoppar. Om jag roar går jag gärna uppför, annars tar jag liften. 5,7 km uppför var inte vad jag kände för idag, så vi tog gondolen.

När jag var liten skrattade jag åt min mammas höjdrädsla, nu är det jag som blundar hela vägen upp.

Högt upp var det. Och högt över marken gick gondolen. Väl uppe var det en fantastisk utsikt över bergmassivet och lilla Banff långt där nere. 

Ner gick faktiskt bättre, konstigt nog.

Middag på stan, anka och bisonoxe, spännande och otroligt gott. Ytterligare ett lokalt vin till det.

Måste kolla om det finns några kanadensiska vin på systemet. 

I morgon flyger vi till Toronto, och en helt annan upplevelse!