Björnen sover - inte!

Så fick vi då äntligen se en Grizzly.  På betryggande avstånd, tack och lov. En trött nalle som nog hellre ville sova men stördes av eländiga turister och byggnadsarbetare som inte ville sluta såga.

Det stackars djuret bor på Grouse Mountain en bit utanför stan. En vacker dag som denna har man en fantastisk utsikt över stan på ena sidan och bergen på andra. På vintrarna är det en fin skidbacke, på somrarna en veritabel turistfälla.

För att ta sig dit tar man en gratisbuss från Canada Place där alla kryssningsfartyg lägger till. En halvtimme senare har man kommit till foten av linbanan som tar oss upp på berget. Där fanns även ett varghägn att beskåda, men vi lät de stackars krakarna vara ifred denna gången. 

Gondolerna på den här linbanan rymde 100 pers och var bra mycket trevligare att åka än dem i Banff. 

Efter ett fikastopp tog vi sittliften till toppen. Den gick bra den med.

Vi nöjde oss inte med det utan begav oss 215 meter ytterligare upp i luften.

Sen kunde vi inte komma högre.

Det är för övrigt det enda vindkraftverket i världen som tar emot turister. Hissen gick tack och lov på insidan, och glasgolvet hade antagit en mjölkvit ton och gick dessutom att gå vid sidan om, så jag var nöjd.

Utsikten är spektakulär där uppifrån, förstås.

Det fanns andra sätt att transportera sig uppe på berget.

Det här gjorde jag inte!

Inte det här heller:

Lite för högt för min smak.

Annars kunde man halvvägs upp på berget gå på hängbroar och plattformar i höjd med trädtopparna. Det gjorde jag inte heller som ni nog förstår. Vi stannade inte ens där. Varför utsätta sig för frestelsen? :)

För att benen skulle få jobba lite grann så tog vi transportsträckan mellan pisterna ner. Där får man ta det sakta så man inte riskerar att krocka med någon korsande åkare. 

Man bör också hålla sig på behörigt avstånd från kanten, de svarta pisterna är inte att leka med!

En och annan snöfläck vittnade om vinterns framfart.

Smutsig och eländig, men snö lika fullt.

Förutom utsikten och björnarna kunde vi beskåda rovfåglar i en uppvisning samt Lumberjacks i speciella inhägnader. De sistnämnda bör man hålla sig på betryggande avstånd från. Unga, snygga, vältränade killar som kastar yxor, sågar stockar, klättrar upp för stolpar och går på rullande timmerstockar i vatten, det kan ju inte vara annat än... trevligt att titta på. Eller hur?

De tog publiken till hjälp också. Jag slapp, tack och lov!

En riktig turistfälla, med andra ord.

När vi tagit oss ner till stan igen tog vi tunnelbanan till Olympic Village, Vancouvers svar på Hammarby sjöstad, som byggdes till OS 2010. Lite av det gamla hade de sparat i alla fall:

Vi besökte en spritbutik och inhandlade en flaska kanadensisk whisky och ett Eiswein från Niagara som ska packas mycket försiktigt i resväskorna.

Solen tog rejält där uppe på berget så nu har jag antagit färgen av en kokt kräfta. Ganska passande i den här stan där man älskar seafood i alla former. Något som inte uppskattas av somliga. Ja, maten alltså. Färgen, där får man nog skylla sig själv som glömde solskyddet. Men vad gör det. I morgon far vi hem igen. Snart är det fruntimmersveckan och då brukar ju vädret bli lika surt som fruntimren kan vara. Och sen åker jag till vintern i några veckor, så det är väl bara bra att jag samlat lite färg.

Snart dags för sista middagen i Vancouver för den här gången. Det blir nog syltan på hörnet. En bra plats att hänga på, ta ett glas vin eller öl och njuta av den ljumma kvällen och bilavgaserna på gatan.

I morgon åker vi hem!