Tasmanien, från söder till norr

Nya äventyr väntade idag, nämligen att köra från Hobart i söder till Devonport i norr. Här nere kör man på vänster sida, så det gäller att hålla tungan i rätt mun när man inte är van. Det är inte jag, så maken fick köra. Han är visserligen inte van han heller men å andra sidan är han inget vidare som co-driver. Som om jag skulle vara något bättre… nåja. Vi hämtade upp bilen på flygplatsen, en Ford Everest, 4WD. Mycket större än den vi beställt med inte tackar man nej till uppgradering. 

Navigationssystemet ställdes in på Devonport men som den navigatör jag är så har jag både Google Maps och papperskarta beredd, för den pratande damen ville få oss att ta den snabbaste vägen och jag ville ta den trevligaste. Jag bestämmer och maken kör, det är rimligt.

Maken lyckas hitta de flesta reglagen efter ett tag. Allt sitter ju på fel sida på ratten så vindrutetorkaren fick arbeta istället för blinkersen ibland. Nåja, sånt går ju att fixa.

Rondellerna brukar ju vara det största problemet när man kör på fel sida men de är så välmarkerade här så det var enkelt att köra rätt.

Vägen gick tvärs över höglandet. Det är många fårfarmar här så kullarna var väl avbetade.

Vi började på motorvägen men tog snabbt av till smala vägar där vi ibland undrade om vi kunde möta andra bilar. Det var serpentinvägar och spikraka vägar, vältrafikerade och de utan någon trafik alls.

Bilen är lite bredare än vad vi är vana vid så på de smala vägarna var det lätt att köra lite för långt ut på den obefintliga vägrenen, dvs gruset. Jag var nog ganska mycket co-driver i början och lugnade ner mig lite varefter tiden gick men tyckte ofta att det gick både för fort och för nära stolparna som markerade var vägkanten var. Vi hade hela dagen på oss så det var verkligen inte bråttom!

Vi åkte längs sjöar, över hedar och genom skogen, upp och ner för kullar och berg. 

Landet drabbas ofta av skogsbränder och resterna levde kvar som spöklika döda träd blandat med ny snabbväxande vegetation. 

Vi stannade och njöt av utsikten över Great Lake och Miena dammen.

Lunch intogs på ett enklare lodge på vägen, en god kyckling- och majssoppa. 

Uppe vid dammen blommade ginsten och nere i dalen stod rododendron i all sin färgprakt.

Husen längs den bördiga jordbruksmarken varierade från gamla koloniala hus till moderna massproducerade. 

Uppe runt sjöarna fanns det massor av små enkla hus som jag misstänker motsvarar våra sommarstugor för hit far många för att fiska.

Väl nere i Devonport lämnade vi bilen på den mycket lilla flygplatsen och fick så småningom tag på en taxi som körde oss till hotellet.

Hotellet är en bed&breakfast i ett gammalt härligt hus, en gammal villa, som ett par försöker återställa i tidstypiskt skick.

Visst är det läckert? Vi får väl se om det finns några spöken här i natt.

En god middag och sen blir det tidigt i säng, vi är båda trötta!

Hobart, Tasmania

Att flyga från Cairns till Hobart är en resa från tropikerna till en sval svensk sommar.

Med en längre mellanlandning i Sydney och en timmes tidsskillnad så tar det typ hela dagen, och är därför inget att skriva om. En resdag, helt enkelt.

I Hobart är det 15-16 grader varmt med kalla vindar från södra ishavet. För att se så mycket som möjligt av den lilla staden tog vi en hop-on hop-off buss på 90 kalla minuter från övre däck. 

Hobart är en fd straffkoloni som flera av Australiens städer är, och här finns ett museum i det gamla kvinnofängelset som visar hur kvinnorna arbetade av sin strafftid i en textilfabrik. Staden ligger i skuggan av Mount Wellington, på båda sidor av floden Derwent. 

Det rekommenderas att ta sig upp på berget men som synes hade herr Wellington hatten på sig och då ser man inget genom molnen så det hoppade vi över. Kallt lär det vara också, mellan 5 och 10 grader kallare än i stan. Brrr….

Många av de gamla husen är bevarade och får inte rivas. Blandningen av nytt och gammalt gör staden otroligt charmig. 

Den koloniala stilen är tydlig i många byggnader.

 I hamnen trängs fiskebåtar med turbåtar till öarna och stora kryssningsfartyg. 

De gamla hamnmagasinen i sandsten är ombyggda till restauranger och butiker. 

Efter den svala bussturen värmde det gott med en god soppa på ett litet kafé. En promenad runt hamnen ledde oss till Salamanca torget vid hamnen där det ordnas marknader och dit många gallerier flyttat in. Vi hittade en liten bar som erbjöd whiskyprovning med drycker från lokala bryggerier. 

Det var både gott och värmande så vi blev sittande ett tag och avslutade med kaffe och en alldeles för stor och mäktig chokladkaka!

Tillbaka till hotellet var det min tur att ta en liten siesta. Alkohol på dagtid gör att jag blir grymt trött! Orkar vi gå ut på middag eller blir det nåt enkelt på hotellet? Vi får se, men först ett glas vin i den mysiga lobbyn.

Jag älskar hotell som har utrymmen att bara hänga, sitta i en skön fåtölj, läsa och ta ett glas. Den här har till och med en brasa, pluspoäng i min värld!

Kuranda

Vi blev hämtade på hotellet som vanligt och åkte till Freshwater för att kliva på det gamla tåget. 

Busschauffören guidade oss genom de norra delarna av Cairns och över slätterna där sockerrör odlas. Slätterna översvämmas med jämna mellanrum då Barron river flyter ut mot havet där.

Sockerrör utgör Australiens näst största exportprodukt och stora delar produceras i Queensland. Nederbörden i den här delen av landet uppgår till 2000mm per år och faller under ungefär 160 dagar per år. Värst utsatt är några områden söder om Cairns där det kan falla upp till 4000mm (4 meter) under 200 dagar. Släng dig i väggen Stavanger!

Det myckna regnandet och regelbundna översvämningarna har gjort att många hus byggs på stolpar eller med garage och förråd i marknivå. Boytan är en våning upp för att inte vattnet ska förstöra något. Den här husformen kallades enligt chauffören för Queenslandhus. Genom att det är öppet i markplan bidrar det tydligen till att hålla huset svalare under den varmaste perioden då vinden kan dra in under huset.

Järnvägen till Kuranda byggdes för transporter till gruvindustri högt upp i bergen eller på andra sidan the Great Dividing Range som den långa bergskedjan längs ostkusten kallas. Spåret ringlar sig upp längs bergsväggarna med en klättring på ca 360 meter genom många handgrävda tunnlar och över broar. Järnvägen användes under kriget för transport av trupper, förnödenheter och till och från militärsjukhus. Nu är det en ren turistattraktion med vagnar som är över 100 år gamla. Moderniseringen innebär dock att de gamla ångloken fått ge vika för diesellok.

Även stationen i Freshwater är gammal och vacker.

Träbänkarna med galonsitsar var både obekväma och varma, trångt mellan sätena var det med men vad gör det när utsikten är fantastisk! Aircondition var den naturliga varianten, dvs neddragna fönster och korsdrag.

Ett 15 vagnar långt tåg på serpentinräls gjorde att vi som satt i vagn 14 fick en fin utsikt över de främre vagnarna på sina ställen

Under den 1 timme och 50 minuter långa resan gjordes ett uppehåll vid Barrons fall, ett av de högsta vattenfallen i landet. Regnsäsongen har just inletts så det var inte jättemycket vatten ännu men det måste vara fantastiskt när det är fullt!

Väl framme i den lilla turistfällan Kuranda gick vi igenom byn för ett besök på fjärilshuset. Vägen dit kantades av diverse butiker med massa krimskrams och små restauranger och glasskiosker. Måndagar och tisdagar är bra dagar att besöka byn. Visserligen är många små butiker och marknadsstånd stängda men det innebär också att det inte är så många turister på plats. När de stora kryssningsfartygen anländer Cairns kan det bli riktigt fullt på tåget och i byn.

Det var varmt och fuktigt i byn och vi dricker alldeles för lite vatten för den här typen av klimat, det är tydligt att vi har lagt av oss och glömt hur det var när vi bodde i Mellanöstern.

Vi började med ett besök på fjärilshuset. Alla dessa färger och storlekar på fjärilar är fantastiskt att se. Den största var ca 20 cm stor, en Herculesspinnare.

Man uppmanas att ha färgglada kläder, neonfärger är speciellt populära för att fjärilarna ska sätta sig på kläderna. Vitt går tydligen också bra men makens ljusbruna hatt funkade den också. Det gäller att ha koll så flygfäna inte liftar med oss ut i friheten.

Lite lunch efter det. Småpajer är mycket populära i det här landet och lagom att äta när det är varmt. Aptiten är inte på topp i 30 graders värme.

Därefter gick vi till koalahägnet. Koalas, kängurur, wombats och krokodiler måste man ju bara se, de sista på lagom avstånd.

Kängururna kunde röra sig fritt tillsammans med människorna i ett hägn och man kunde även mata dem med pellets som fanns tillgängligt i hinkar. Nu var det inte den största arten av kängurur i hägnet, de är tydligen ganska aggressiva och kan bli uppåt 2 meter höga. 

Man kunde även bli fotograferad tillsammans med en koala men jag tycker inte det är riktigt comme il faut att hantera vilda djur på det sättet. Det lär även vara förbjudet i flera delstater. Visserligen bor dessa djur i ett hägn men man bör ha respekt för dem ändå. 

Koalorna är verkligen så där söta som man ser på bild!

Det fanns även en fågelvoljär att besöka men det avstod vi ifrån, vi besökte ett i Malaysia och det räcker för mig som inte är så förtjust i fjäderfän.

Vi hade ungefär 3 timmar i byn och det var mer än nog om man inte tar en båttur på floden eller en biltur in i regnskogen.

En glass passade vi på att njuta av på vägen tillbaka ner mot stationen. På hemvägen åkte vi i en gondol över regnskogen. Det är häftigt att sväva strax över trädtopparna! Jag som inte gillar höjder hade inga problem alls då de höga träden gjorde att det inte kändes så högt. 

Fantastiska vyer över de regnskogsklädda bergen.

Det var två stopp på vägen ner, ett vid Barron falls igen men nu från andra sidan fallet och floden. Tre modiga killar badade i poolen högt upp i fallet.

Den var trevligt att sträcka på benen och även få uppleva skogen från marknivå. För en guidning på resan kunde man ladda ner en app som beskrev vad man såg och genom AR få uppleva kryp och flygfän. 

Alla små utflyktsvägar var väl anpassade för rörelsehindrade och utsiktsplatserna väl tilltagna.

Väl tillbaka på marknivå väntade bussen på att ta oss tillbaka till hotellet. Vi tog en drink i baren innan vi gav oss ut för att få en bit mat i en av de många restaurangerna längs esplanaden.

Tillbaka till hotellet satt vi i trädgården och läste med ett glas vin i handen. Det är konstigt att hotellet bara har utskänkningstillstånd till kl 20.30, därefter går det nog att få något via roomservice men att det inte finns någon bar öppet på kvällen är lite udda.

Nåja, man blir ingen nattsuddare på det sättet och efter en välbehövlig dusch somnade vi gott.