Halv sex ringde klockan, en dusch och sen packa, ner i lobbyn, checka ut och hämta ett frukostpaket, för nu ska vi på utflykt! Vid sjutiden blev vi upphämtade runt hörnet på hotellet. Några stopp till så blev vi 14 stycken plus chaufför som satte kursen mot Great Ocean Road. Den går längs sydkusten och lär vara en av de vackraste vägarna i världen.
Bussen tar 24 passagerare så det var inte så trångt men sätena är inte gjorda för fullvuxna direkt och framförallt inte säkerhetsbältet. In med magen, pressa ihop låset mha maken så satt jag som ett skruvstäd. Jag kunde inte röra mig ett dugg och det känns i rumpan nu ikväll. Jag är öm på nyckelbenet av trycket och hade vi behövt tvärbromsa hade jag nog varit ett nyckelben trasigare. Värre kan det vara och än har inget hänt, peppar, peppar…
Den första naturupplevelsen kom redan på motorvägen utanför Melbourne. En enorm flock av jättestora fruktätande fladdermöss, säkert upp till 1 meter mellan vingspetsarna, flög upp vid sidan vägen. Vår guide och chaufför, hade aldrig sätt en så stor flock och definitivt inte under dagtid. De måste ha blivit skrämda av något.
Andra flygfän som visade sig under resan var en stor pelikan och en drös kakaduor.
The Great Ocean Road börjar officiellt i Torquay som räknas som surfarnas absoluta mecka. Vi åkte inte ner dit utan gjorde vårt första stopp i Anglesea där vi kunde ta en promenad till stranden, köpa förmiddagskaffe och gå på toaletten. Det här med toaletten blev en följetong hela dagen. Det är varmt, alltså ska vi dricka mycket. När vi dricker blir vi kissnödiga. Således planeras toastopp vid diverse platser. Ibland finns det toa vid utsiktsplatser, ibland blev det en omväg för att vi skulle få chansen att kissa. Det var aldrig nån som bad om att få stanna nånstans utan det var helt enkel inplanerat i rutten. ”Nu är det 45 minuter till nästa toalett”, ”Nu kan ni inte få kissa på 1,5 timme så passa på”.
Längs vägen såg vi resterna av den stora skogsbranden för 4 år sedan. Mycket av skogen består av eukalyptusträd och de innehåller en olja som brinner otroligt bra. Det sker kontrollerade bränningar av undervegetationen på vår och höst för att förebygga att bränderna sprider sig till bebyggda områden.
The Great Ocean Road byggdes för över 100 år sedan av militärer som kom hem från första världskriget. Många mådde dåligt efter kriget och kom hem till arbetslöshet så regeringen gick in och gav dem arbete med att bygga vägen. Längs vägen finns många minnesmonument över insatsen, bla Memorial Arch vid Eastern View.
Vägen slingrade sig efter bergväggarna, längs klipporna, genom regnskogar och över slätter. Ibland stupade berget brant ner mot havet bredvid vägen men rejäla vägräcken gjorde att det inte kändes läskigt. Eller så var det för att jag satt inåt mot berget och inte närmast kanten.
Eftersom den följer kustlinjen längst Bass Strait så är den ständigt utsatt för vind och vågor. Klipporna består av kalk- och sandsten som eroderar med 2 cm per år. Det betyder att sceneriet ständigt förändras, klipporna faller samman och nya formationer uppstår.
Vi stannade vi 10 olika platser, ibland fick vi 30 minuter på oss att utforska och fotografera, ibland var det ett snabbt stopp där vi leddes till en plats och sen tillbaka. Oavsett var det många vackra scenerier och lite kul att vi såg samma vatten från andra sidan bara två dagar tidigare.
Lunchstoppet blev lite längre förstås och vi satt i solen i Apollo Bay och njöt av en god paj, så typiskt australiensiskt.
En sträcka av vägen avvek från kusten och gick istället genom regnskogen. Vansinnigt vackra kringelikrokvägar kantades av eukalyptus, gummiträd, Tea tree-buskar som blommade i vitt samt stora ormbunkar som växer sig höga som träd.
Vi gick en liten promenad genom skogen till ett litet vattenfall och fick uppleva storheten från marknivå. En sorts eukalyptus kan bli 90 meter höga, något vi också såg i Cairns.
På vägen ut ur regnskogen passerade vi ett område där koalor håller till. Självklart stannade vi till där och lyckades upptäcka en sovande koala som låg utsträckt på en gren i skuggan samt en mammakoala med sin unge på ryggen. Koalorna äter 4 timmar om dagen, endast eukalyptusblad, och vilar resten. Vilket liv!
Vägen vinden tillbaka till kusten och nu fick vi uppleva en av de tre ”måsten” att se i Australien: de tolv apostlarna (De övriga två är barriärrevet och Uluru). Apostlarna är mäktiga fristående klippformationer som vattnet och vinden skapat. Om de verkligen är tolv vet jag inte, jag kunde räkna till 6 stycken där jag stod men några hade rasat och nya bildas kontinuerligt.
Den här delen av kusten kallas Ship wreck coast, vrakkusten. Här har många skepp mött sin undergång.
Ett av de kändaste heter Loch Ard som gick under med man och allt efter 3-4 månaders seglats över tre hav. 2 ungdomar lyckades faktiskt rädda sig i land genom att de simmade in i en liten lagun. Lagunen har en fin sandstrand och lär vara fin att bada i. Trappan ner förstördes nyligen i en storm med kommer att byggas upp igen. Vraket ligger kvar på ca 15 meters djup vid revet utanför lagunen.
Ett av de sista stoppen längs great ocean road var vid London Bridge. Det är en formation som bestod av två valv där ett rasade för några år sedan. När den rasade blev ett yngre par kvar på den yttre delen. Hur de räddades därifrån förtäljer icke historien men det går ju att googla.
Nu satte vi kurs mot Warnambool för middag. Först ett stopp på toa såklart, den pyttelilla thairestaurangen vi visades till hade ingen gästtoa så sånt fick vi klara av först. Vi åt en gott och mycket. Vi betalar all mat utom frukost själva så vi var så klart fria att gå till vilket matställe vi ville men om guiden pekar hitåt så betyder det säkert mycket för den lilla restaurangen.
Efter middagen vände vi näsan norröver mot bergen och Glampians som området och naturreservatet heter. Det finns förövrigt många naturreservat här, i stort sett hela dagen vi har åkt genom flera stycken.
Vi passerade flera mycket gamla och låga, sen länge utdöda vulkaner, några som har kratern kvar men de flesta märks bara genom de stråk av basaltsten som finns kvar. Basalt är förstelnad lava och är inte en del av berggrunden som är sandsten.
I några samhällen såg vi hus som var byggda av basaltsten. Vår chaffis körde tillochmed två varv runt en rondell för att visa hur den var byggd av basalt. Tydligen mycket ovanligt utanför det här området.
Grampians med de måna höga bergstopparna beskrivs på många ställen som en vulkan och krater men bergen består av sandsten som helt talar emot det. Bergen bildades när de tektoniska plattorna skiftade och pressade upp bergsmassiv till närmare 10000m. Nu har de eroderat till närmare 1900 meter vilket i sig är högt i det för övrigt mycket platta landet. Grampians är den södra utposten av the Dividing Range som sträcker sig längs östkusten från Queensland i norr ner till Victoria i söder.
Vi åker på vägar som i Sverige skulle betraktas som dåligt underhållna 70-vägar utan vägren med extremt mycket vilt men här går det i 100, och ibland över det. Nån trafik var det inte att tala om och vi såg inte så mycket vilt förrän vi kom upp i naturreservatet. Då blev det däremot gott om kängurur, wallabys och längre fram även emus. Vi hade tackochlov ingen närkontakt med någon av dem men fick bromsa lite för korsande djur.
När vi kom in i byn Halls Gap där vi skulle bo över natten blev närvaron av djur ännu större.
Nån emu fick vi inte på bild tyvärr, de var för långt bort, men kängurur rörde sig fritt i byn, och samlades i stora grupper på cricketplan bredvid vårt motell. Inte var de rädda för dumma turister som ville ta bilder heller.
Kära maken och jag längtade efter en kall öl efter en varm resa och vi lyckades hitta den lokala puben som precis skulle stänga, kvart i nio på kvällen, de är inga nattsuddare här uppe direkt. Men vi fick en liten lokal lager och njöt i stora drag av den! Sen promenerade vi tillbaka i mörkret, mötte en stor känguru utanför motellet och kröp tillslut ner i den något för smala sängen i det mycket enkla hotellrummet och somnade till fåglarnas skrik, skrän och till viss del sång utanför.
Fåglalåten och ett gäng papegojor runt den lilla bäcken mitt i byn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar