Tycka turist trist?

Nejdå, turist är inte trist även om det är lite långsamt ibland.
Fredagen blev solig men blåsig, kalla vindar som tar rejäl fart längs de spikraka gatorna mellan de höga husen.
Vi åkte turistbuss igen, denna gången ner till södra spetsen av Manhattan. Målet var Battery Park och vägen dit gick genom Korea Town, Flatiron (hur uttalas det egentligen?), Greenwich Village, Noho och Soho, Little Italy och China Town. Gammalt och nytt i skön blandning. Många hus i Flatiron är byggda av gjutjärn, undrar om det är därför det ständigt pågår reparationer? Är det inte stora gropar i gatan så är det lyftkranar som bygger nya skyskrapor eller byggnadsställningar för reparationer. Överallt.

Trafiken är horribel, det står verkligen still. Det tutas, körs i fyra filen där det är tre (helt normalt i Kuwait också, det finna vissa likheter). Poliser i vartenda hörn som försöker hjälpa till, utan att lyckas. Cyklister och cykeltaxi far som bålgetingar mellan bilarna. Och sen alla turister blandat med Manhattanborna själva. Trångt. Stillastående. Långsam turist.

Men vi kom fram. Jag hade tänkt stanna vid Charging Bull men ångrade mig när vi åkte förbi. Det var folk i 5-dubbla ledsam. Tryckte sig mot tjuren. Jag såg ryggen uppifrån, det fick räcka.

Vi gick av vid Battery Park och beundrade frihetsgudinnan på avstånd. Hon är inte stor, den damen. Trodde hon var mycket högre! Vi intog en god fish n chips på Pier A och vandrade sedan upp till 9/11 memorial. Det är gripande. Man blir påverkad, så är det bara.

I bussbiljetten ingick en båttur ut mot Ellis Island och Frihetsgudinnan. Den hoppade vi på, ska vi blåsa sönder ska det vara med besked! Skumpigt och kallt och men en guide som pratades än nån jag hört förut. Vi fick även sväng förbi Governor Island och under Brooklyn Bridge innan vi gick i land igen.

Vi fick köa ett tag till bussen och hamnade sen i värsta rusningstrafiken längst östra sidan och Hudson river. Den här gången satte vi oss inne för vi frös för mycket för takplats. Upp genom Meatpacking district och Chelsea och sen hem till hotellet.

Middagen blev på en liten pizzeria alldeles runt hörnet som hotellet rekommenderat. Och vilket ställe! Litet, enkelt, högljutt, familjärt, ett riktigt ”hål i väggen”.

Men vilken pizza. Mamma Mia, nukan jag inte käka en vanlig capricciosa från lokala haken hemma. Allt smakade hemgjort, gräddad på koleldad stenugn, hårdgräddad, nästan lite svart på vissa ställen. Tomatsås. Gjorde nog hela pizzan. Jag tog en med buffelmozzarella, portobellochampignoner och prosciutto och kom till mathimlen direkt. Nej jag kan inte äta en hel pizza, men det gick inte att lämna nåt, inte ens i doggybag. Jag klämde i mig allt även om det tog ett bra tag och har inte varit hungrig sen dess. Att vinet var för varm spelar ingen roll alls, glasen var kalla och fick kyla ner det. En god italiensk Syrah blev det. Perfekt. Någon tiramisu blev det inte. Konstigt va?
Tillbaka till hotellet somnade jag snabbt, 10000 steg i kroppen trots att jag åkt buss hela dagen.