Grampians

Efter en något orolig natts sömn (var det pga den trånga sängen eller okända ljud?) fick vi frukost på det närliggande hostellet, vandrarhemmet, där de flesta på resan bodde. Vi hade valt uppgradering till eget rum med badrum och hamnade därför på motellet.

Frukosten var vad vi var vana vid här nere: mjölk eller youghurt med flingor/müsli, frukt, juice, toast och marmelad/sylt/vegemite. Här lyxade de till det med nutella och jordnötssmör, något jag gärna avstår.

Brandrisken hade ökat från låg till hög så det finns många regler och uppmaningar om hur man uppför sig i naturen. Skogsbränder är vanliga och sprider sig alldeles för snabbt. På många platser fanns varningsskyltar om att räddningstjänsten är långt borta och om man skadar sig på något sätt kan det ta timmar innan man får hjälp. Mobiltäckningen är sporadisk så man måste kanske åka till bebyggda trakter för att få hjälp.

7.45 avgick bussen. Först tog vi en tur på grusvägar nere i dalen för att titta på djur, kängurur och wallabys. Emuerna höll sig borta, de hade tydligen gått förbi boendet vid 5.30 och då var vi inte ute.

Därefter gick färden uppåt, på små slingrade vägar segade sig bussen uppför berget. Vi stannade vid flera utsiktsplatser och njöt av de storslagna vyerna.

Utsiktsplatserna låg ibland intill parkeringen medan man på andra platser gick en km eller mer för att komma till de bästa platserna. Mitt knä tycker inte om trappor eller långa, höga backar så jag avstod en promenad för att sen njuta av utsikten för mig själv vid en underbar stenig formation. Mindfulness när det är som bäst: ensamhet med en otrolig utsikt!

Brandvakten håller till högst upp på berget. Det känner vi igen från Canada.

Vi stannade även vid ett vackert vattenfall, McKenzie Falls.

Det var mååånga trappsteg ner för fallet till de vackra poolerna som bildats där. Jag valde att njuta av fallet uppifrån och gick en promenad på runt 2 km utan trappor. Kära maken gjorde som de flesta andra på resan, han gick ner hela vägen och upp igen. Därefter tog han den övre vägen. Jo, han fick definitivt fler steg än mig den dagen. Och gick 36 våningar enligt stegräknare. 

Här uppe på berget var toalettfrågan lika aktuell som tidigare, dock med betydligt enklare standard. Det finns inget vatten på berget, just sayin… Vi bjöd frikostigt på handspriten vi hade med oss till andras tacksamhet.

Nu splittrades vårt resesällskap. Några vände tillbaka till Melbourne medan vi och några andra bytte buss för att åka till Adelaide. På resan har vi träffat många trevliga och udda karaktärer. Ungdomar från flera ländern Europa men även från HongKong i par eller ensamma. En tjej från Sumpan, what’s the chance, liksom… En norska. En läkare från England som blivit erbjuden ett arbete i Nya Zeeland och passade på att ta den här turen samt träffa en kollega i Adelaide som också erbjudit honom jobb. 

En mycket trevlig som vi umgicks en del med resenär hade elektroder i hjärnan som gav honom ett utseende som att hans horn var påväg att växa ut. En annan man sov bort resan, behövde sällskap för att hitta tillbaka till bussen, låste ut sig själv från rummet och visste inte om han skulle till Adelaide eller till Melbourne. Mycket förvirrad med andra ord och en stor anledning till oro för vår chaffis, Craig, och oss andra.

Craig själv var också ett original. Gissar att han var i 50-årsåldern, surfare, naturguide och naturvårdare. Hade cyklat runt hela Europa, inkl Göteborg, varit på världens alla kontinenter inklusive Antarktis där han hade jobbat. Utbildad lärare i utomhusundervisning. Och nu körde han bussen och kunde typ allt om djur och natur i området. Mycket social med en stor portion humor!

Vi som reste till Adelaide fick en ny chaffis, Chris. En lika trevlig fd långtradarchaufför som kört motorvägen mellan Adelaide och Melbourne några tusen gånger de senaste åren. 

Nu gick färden nerför berget och ut på motorvägen. Platt och tämligen ointressant. En transportsträcka på 6-7 timmar med några få stopp. Som vanligt planerades resan efter toalettbehovet. 

Ett av stoppen var vid en rosa sjö.

Japp, rosa! Det är en saltsjö där massor av mygglarver läggs, växer och kläcks. Deras avföring reagerar med saltet och blir rosa. Som gjort för en avdankad kemist att vilja ta reda på vilket kemiskt/biologiskt ämne som ger den röda färgen.

I den här delen av Victoria hittades guld en gång i världen vilket självklar innebar en enorm guldrush. Många reste med järnvägen längs det som nu är highway mellan Melbourne och Adelaide både till och från guldfälten. Det gjorde även stråtrövare och det är en mörk del av historien som man helst inte pratar om här nere. En av de mest kända rövarna var Ned Kelly. Ned Kelly’s Last Stand var namnet på en populär pub i Kowloon, Hong Kong, som maken ofta besökte på sina resor. Även jag har varit där en gång. Där spelade en underbar Aussie med sitt band och vi har flera kassetter med musiken hemma i nån låda. Ljuva minnen som väcks till liv av ett namn!

Vi passerade gränsen mellan Victoria och South Australia tämligen obemärkt. Ingen frukt, blommor, mat eller andra färska produkter får passera gränsen. Det finns tydligen olika arter av blom-/fruktflugor i de olika staterna som riskerar att slå ut den lokala floran. Före gränsen finns stora karantänssoptunnor där allt måste kastas. Gränspolisen kan närsomhelst beordra en total genomsökning av fordonet och allt bagage med höga böter som följd om man bär något med sig. På vissa övergångar råder 24-timmarskarantän men inte på motorvägen. Vi klarade oss över gränsen utan att bli stoppade, himla tur det!

Strax intill gränsen ligger Bordertown, ett passande namn. Här bytte man tåg under guldruschen, det där med spårbreddsstandard hade man inte tänkt på.

Guldgrävarna tog in på det lokala hotellet och sov med guldet under huvudet inlåsta i sitt rum utan fönster i källaren för att inte bli rånade. Fångar som transporterades mellan staterna fick också låsas in i celler med kedjor medan övriga passagerare fördes från ett tåg till ett annat. Rester av cellerna finns i de offentliga toaletterna i en park som tillägnats guldgrävarna i det lilla samhället.

Här passade vi även på att köpa glass och lite godis för den resterande resan.

Vid ett av de korta stoppen blev vi introducerade till vita kängurur.

Det är albinos som i en liten park bor och avlas för att bevara dem. Jag förstår intresset men albinism är ett problem för många djurarter och brukar försvinna i det naturliga urvalet så det är kluvet minst sagt. De har svårt med solen och blir lätt brända, ska man verkligen avla på det då? 

Längs motorvägen finns annars inte mycket att se men några små samhällen försöker locka turister genom stora muralmålningar på silos. Det finns 19 stycken i området, två av dem återfinns längs motorvägen.

I övrigt ar det platt, platt och ännu plattare med kornåkrar och en enorm mängd får ända fram till Adelaide hills. Sen gick det uppför kullarna och därefter rejält nerför i en brand utförslöpa i 4 km till man kom in i staden

Väl i Adelaide blev vi avsläppta vi hostellet som reseföretaget ordnat. Vi tog våra väskor och gick mot hotellet. Maken tyckte inte vi gått tillräckligt under dagen så vi drog väskorna i 25 minuter för att komma till hotellet som en blöt trasa. Alltså, det finns taxi. Och Uber! Det är varmt och fuktigt…

Middag åt vi på hotellet innan vi tog en snabb dusch och störtade i säng. Otroligt vad trött man blir av att sitta på en buss